Guds enhet som en av islams huvudprinciper

När vi hänvisar till Profeten Muhammeds (Guds välsignelser vare med honom & hans familj) och våra Imamers uttalanden (hadither), ser vi att de inte endast tror att Guds enhet är kärnan och grunden, utan att den egentligen är det enda som människan behöver. Exempelvis berättas det att Profeten Muhammed (Gvhf) brukade säga: ”Säg att det inte finns någon gud förutom Gud den Ende, och ni kommer att lyckas.”
Det visar sig att Profeten till att börja med inte gav folket en lista på 10, 20 eller 100 saker, utan han betonade endast en enda sak: Guds enhet. Med detta menas självklart inte att vi inte har andra saker att tro på, utan snarare att om människorna accepterar Guds enhet, kommer alla andra bra saker att ordnas.
Jag brukar säga att profeterna har visdom. Om det finns hundratals problem i ett samhälle vet de vilka som är de största problemen och vilka de bör fokusera på. Profeten Muhammed (Gvhf) kunde, med den visdom och den vägledning som han har fått av Gud, inse och identifiera att i det samhälle där det fanns många problem och massor av korruption – mord, plundring, avgudadyrkan och även begravning av levande döttrar – var det största problemet bristen på erkännande för Guds enhet i både tro och praktik.
Det finns en annan hadith som Imam Ridha (fvmh) berättar. Han levde först i Medina och den tidens abbasidiska kalif vars namn var Mamun, tvingade honom att bli hans kronprins. Imam Ridha (fvmh) vägrade till en början, men tvingades till slut att acceptera den positionen. Han sa dock att han accepterar under förutsättningen att han inte tar någon statlig roll. Han tar inte itu med några statliga angelägenheter och inte heller utser eller avskedar någon. Då Imam Ridha var mycket populär ville kalifen utnyttja hans psamaopularitet. Han bad honom att flytta till Merv där han själv var bosatt. När Imamen var på väg dit, passerade han staden Neyshabur, som idag ligger ca 13 mil från staden Mashhad. Där stoppades han av tusentals personer som generellt inte var shiamuslimer, men som älskade honom eftersom han var profetens ättling.

De frågade honom om råd och vägledning, och han sa något som senare kom att kallas för den Gyllene Kedjans hadith. Detta eftersom han sa: ”Jag hörde denna hadith från min fader (den 7:e imamen), och min fader hörde den från sin fader (den 6:e imamen) … (och slutligen) som hörde den från Profeten (Gvhf) som i sin tur hörde den från ängeln Gabriel, som i sin tur hörde den från Gud: Trosbekännelsen; ’Det finns ingen Gud förutom Allah’ är min fästning. Den som går in i Min fästning kommer att bli frälst från Mitt straff.” Det ekar samma ord som Profeten Muhammed (Gvhf) brukade säga, vilket innebär att man inte behöver något annat vid sidan om eller utöver tron på Guds enhet. Imam Ridha (fvmh) vände sig för att gå [efter att ha hållit sitt tal inför folket] innan han stannade igen för att säga: ”Men det finns villkor för detta, och jag är ett av dessa villkor.” Med detta menas att tron på en gudomligt utsedd position är en förutsättning för att vara lojal eller trogen till tawhid (Guds enhet), och är egentligen inget utöver eller vid sidan om tawhid. Detta är en mycket viktig punkt. Vi behöver inte tilllägga något till Guds enhet, utan vår tro på Guds enhet tar med sig många, många saker. Det finns flera förutsättningar för att vara bunden till tawhid, men man behöver däremot inte tillägga något till det. Enheten måste förbli en.
Den är inte en helhet med många delar, utan endast en enda helhet och allt annat kommer under den. På samma sätt som Gud är den Ende, är enhetsprincipen också en. Med detta menas att om människorna förstår Guds enhet på rätt sätt, kommer deras liv att förändras totalt. Annars är det lätt, såsom fallet oftast är, att vi förstår Guds enhet endast som en teologisk teori.

Jag kan tro på Guds enhet och ändå ha många problem; jag kan tro på Guds enhet och samtidigt vara självisk och girig. Men om man verkligen och uppriktigt tror på Guds enhet kan man inte lida av själviskhet, girighet och så vidare. Det är omöjligt.
Allama Tabatabai som är en av våra samtida forskare, filosof, mystiker och tolkare av Koranen, har skrivit flera verk. En av dessa är hans tolkning av Koranen; al-Mizan fi Tafsir al-Quran, som består av tjugo volymer och som vi anser är den bästa tolkningen av Koranen hittills. Allama Tabatabai framför en mycket viktig punkt om relationen mellan Guds enhet och moral. Han anser att det har funnits olika attityder till moralisk förbättring. Några filosofer och religiösa personer försöker att uppmuntra människor till moral, genom att lyfta fram de goda eller dåliga effekterna av våra handlingar i denna värld. Exempelvis genom att säga: ”Om du ljuger kommer detta att ha dåliga konsekvenser. Du bör avstå från lögn för att undvika dessa resultat”, eller genom att säga: ”Om du är ärlig kommer du att få dessa goda konsekvenser, därför bör du vara ärlig.” Detta är ett sätt för uppmuntran. Ett annat sätt är att använda belönings- och bestraffningsmetoden: ”Om du gör gott kommer Gud att belöna dig, och om du gör ont kommer Gud att straffa dig.” Allama Tabatabai säger att trots att Koranen använder båda dessa sätt, så har Koranen så långt som han vet, ett tredje sätt för uppmuntran. Det är att basera moral på ”absolut och fulländad monoteism”.
Om du är en sann monoteist kommer alla dina onda handlingar och egenskaper att försvinna. Hur kan någon ha en sann tro att Gud är den enda källan till allt gott och den enda källan till framgång, och ändå uppleva svartsjuka? Om du verkligen förstår vad det innebär att tro på en Gud kommer du inte att vara svartjuk, inte heller rädd eller girig. Orsaken till att vi trots allt ändå lider av dessa problem är att vi inte riktigt har engagerat oss i sanningen och verkligheten av Guds enhet. Vi talar endast om den eller bara tror på den i våra tankar, men vi lever och praktiserar tyvärr inte Guds enhet.
Det finns mycket som kan hjälpa oss att förstå enhetens tyngdpunkt i den islamiska tron. Jag kommer endast att framföra några av dessa ganska snabbt för att sedan fokusera på några av dem.