Profeternas roll i samhälleT
Medan folk i Mecka vände sig till avgudastatyer vände sig profeten Muhammed (Gvhf) redan som ett barn mot den Ende Guden. När han var vuxen for han alltid till en liten grotta vid namnet Hira, där han tillbringade både dagar och nätter. Hängivet dyrkade han universums Skapare, prisade och berömde Hans härlighet och makt. Profeten hade, tack vare Guds barmhärtighet och stöd, tydligt sett den raka vägen mot människan efterlängtade perfektion. Han tog stadiga steg med en inre ro och beslutsamhet och utan någon rädsla eller tvekan försökte han alltid bekämpa den rådande korruptionen.
Han tillbringade inte ett enda ögonblick av sitt välsignade liv i avgudadyrkan och avskydde att höra namnen på avgudarna, som användes för att utnyttja och vilseleda folk.
Hans kyskhet, pålitlighet och omtalade ärlighet ledde folket att ge honom titeln ”Muhammed den trofaste” eller ”Den sannfärdige den trofaste”. Dessa dygder inspirerade Khadija att anlita honom för att bedriva handel med hennes tillgångar.
Profetens hängivna beteende mot folket och hans sätt att vara lockade varje individs hjärta att vända sig till honom. Följeslagaren Ammar, kände till profeten sedan tonåren, han berättar:
Detta är ett enkelt exempel som manifesterar för läsaren Profetens omtänksamhet och den ständiga viljan att utföra det bästa handlingsalternativet. Profeter påverkas inte av klanernas seder och läror, utan låter dessa lösaktigheter bli ett tillfälle för deras närhet till Skaparen genom att stå mot dess frestelser. Detta var givetvis tack vare den gudomliga tillsynen som stödjer de som vill färdas mot den enastående perfektionen.
På grund av sina högaktade egenskaper, hyste folk stor respekt för Profeten och förlitade sig på hans åsikter och vände sig till honom för att lösa sina tvister.
När Profeten Muhammed (Gvhf) var 30 år gammal beslutade Quraysh att bygga om Guds tempel, Kaba, som de hade förvandlat till ett hus för avgudadyrkan. Eftersom Qurayshs alla klaner ville ha äran att delta i ombyggnationen, tog varje klanansvarig över en del av nedrivning- och byggprocessen.
Walid ben al-Mughirah var den som fick börja nedrivningen medan han yttrade följande ord ”Gud, vi vill inte ha något mer än gott”. Sedan började andra hjälpa honom att riva ner tills husgrunden som Abraham (fvmh) hade
fastställt visades. Sedan när byggnationen hade nått en punkt där den svarta stenen skulle placeras uppstod svåra tvister mellan klanerna. Alla ville ha äran att få lyfta stenen och placera den och därför få äran att vara den klan som fick utföra den mest hedersamma uppgiften.
Tvisten tilltog och fiendskapen blev allt hårdare mellan de stridande som nu var redo att ta till svärd. Abduldars avkomma fyllde ett kärl med blod och lade sina händer i det, och därigenom gav varandra ett löfte om att kriga in i döden.
Denna fruktansvärda oenighet hade pågått under fyra till fem dagar, tills Abu Amayah, som var den äldsta i Quraysh, sade: ”Mitt förslag är att vi väljer den första personen som kommer in i helgedomen som en skiljedomare och att vi alla acceptera hans syn och lösning på problemet”.
