Koppning (arabiska: hijamah) är en praxis som sedan länge har varit vanlig i traditionell medicin i Irak, Iran samt andra länder och som har använts av olika samhällsklasser. Koppning är en typ av blodtappning som används för att behandla vissa sjukdomar och har en sju tusen år lång historia och godkänns och betonas i islam.
Koppning utfördes i Makedonien omkring 3300 år f.Kr., och på den tiden blev en läkare känd i relation till dennes erfarenhet av koppning, på sådant vis att om en läkare inte utförde det skulle den inte betraktas som en läkare. Koppning var först vanligt i iransk traditionell medicin och blev senare utbrett i andra länder. Vissa läkare i traditionell medicin anser att just denna koppning är grunden för akupunktur i Kina.
Vilka typer av koppning finns det?
I traditionell och islamisk medicin delas koppning in i flera kategorier baserat på kroppsdelar:
Allmän koppning: Vid denna typ av koppning omfattar koppningen området mellan axlarna och den tredje och femte bröstkotan.
I islamisk medicin, hadither och återberättelser har denna typ av koppning kallats för gynnsam koppning.
Huvudkoppning: Området för denna koppning är en wajabs avstånd (ca 22 cm) mellan nässpetsen och hjässan. I denna typ av koppning måste man sitta med benen i kors. I traditioner kallas denna typ av koppning för räddande koppning.
Positionskoppning: Denna typ av koppning går att utföra på de områden på kroppen som har problem och baseras på läkarens bedömning och sjukdomens typ. Koppningen utförs alltså på en särskild position och kroppsdel.
Forskning har dock visat att koppning inte är lämpligt för personer med anemi och blodbrist.
Review Overview
