Imam Alis(fvmh) predikan om Guds vackra skapelser

Enligt shiamuslimsk historieskrivning utsågs Imam Ali(fvmh) av Gud till Sändebudets, d.v.s. profeten Muhammeds(Gfvmh) ställföreträdare och efterträdare. Sändebudet(Gfvmh) hade själv fostrat honom, och den skolning han erhållit ledde till att Imam Ali(fvmh) excellerade som bland annat mystiker, retoriker och vägledare.
Imam Ali(fvmh) var – i det närmaste – fullkomlig som visdomslärare och dygdemönster; fulländad som gudstjänare och medmänniska; och mästerlig som stridsman och statsman. Han uppvisade ödmjukhet och underkastelse gentemot sin Herre; ädelmod och ridderlighet gentemot sina fiender, samt generositet och storsinthet gentemot kollektivet.
De av hans predikningar och skrifter som finns bevarade vittnar om hans lärdom, storsinthet och ädla sinnelag. För shiamuslimer var han tvivelsutan den mest lämpade att efterträda profeten Muhammed (Gfvmh). Nedan följer en del av Imamens predikan om Guds skapelser. Hela predikan finns att läsa i boken ”Imam Ali i urval” som publicerades av Imam Ali Islamic Center. Översättaren är Hassanain Govani.

Om Guds skapleser
Han har gett upphov till dem i [form av] makalösa skapelser: levande, döda, stillastående och de med rörelser. Han har upprättat tydliga tecken till vittnesmål om Hans subtila hantverk och storslagna makt, så att förstånden skall vägledas till Honom – samtidigt som de bekänner Honom och underkastar sig Honom – och i våra öron mullrar Hans bevis om Hans enhet.

Om fåglarna
Och [bland det som vittnar om Honom] finns det Han har skapat av mångahanda former av fåglar, som Han bosatt i jordens fåror, i dess dalars springor, och i dess bergstoppar.
De har olika [typer av] vingar och skiftande former. Deras rörelser [begränsas] av [Guds] kuvande tyglar. De flyger med sina vingar i den utbredda himlens och vidsträckta skyns öppna ytor.
Han gav dem existens – efter att de dessförinnan inte funnits till – med fantastiska yttre former, och Han satte dem samman med leder och ben täckta [med kött och skinn]. Han förhindrade vissa av dem – till följd av deras otympliga kroppar – från att med enkelhet nå högt i luften; [istället] låter Han dem vifta [med] sina vingar [nära marken].
Han har ordnat dem i varierande kulörer genom Sin subtila makt och Sitt precisa hantverk. Bland dem finns de som är indränkta i en färg – den blandas inte med någon annan färg än den som de dränkts i. Och bland dem finns de som är indränkta i en färgkulör, och som har en halsring med en annan [kulör] än den kulör den färgats med.

Om påfågeln
Bland de mest märkvärdiga bland dem – sett till kroppslig gestalt – är påfågeln, som Han har format med fulländade dimensioner, och Han har arrangerat dess färger i den bästa av arrangemang, med vingar [vars fjädrar] Han sammanvävt vid dess nedre del, och en svans vars släp Han förlängt.
När hanen rör sig mot honan breder han ut det han har hopfällt, och reser det högt över sitt huvud, som om vore det ett darinskt segel, som sjöfararen vänder. Den stoltserar högfärdigt med sina färger, och svassar runt med sin gång. Den kopulerar såsom tuppar kopulerar: den drar ner [honan] mot sitt fortplantningsorgan, såsom lustfyllda hingstar lägrar för att kopulera.
Jag återger detta för dig till följd av observation, till skillnad från den som återger [uppgifter] på svaga grunder. Och hade det varit såsom vissa påstår, nämligen att hanen befruktar [honan] med en tår som fälls från hans tårkanal, och sedan samlas vid utkanterna av ögonlocken, och att hans hona förtär denna [tår] och sedan lägger ägg – inte till följd av befruktning från hanen på annat sätt än [denna] utsöndrade tår – hade detta inte varit märkligare än [vad de säger om] kråkors ömsesidiga matande [för befruktning].
Du skulle kunna föreställa dig att dess fjäderskaft är stänger av silver, och att de fantastiska [cirklar som liknar] månar och solar som växer på dem vore av rent guld och bitar av peridot.
Om du liknar dem vid något som växer på marken skulle du ha sagt [att de är som] en bukett blommor som plockas varje vår. Om du jämför dem med kläder, då är de som broderade skrudar, eller Jemens färggranna mantlar. Om du likställer dem med ornament, då är de som mångfärgade ädelstenar, omslutna i utsmyckat silver.
Den vandrar [likt den som] vandrar fröjd och högfärd; den granskar sin svans och sina vingar och skrattar uppsluppet till följd av sin dräkts skönhet samt kulörerna i sin utsmyckning. Men när den kastar sin blick mot sina ben skriker den till med jämmer, med en röst som nästan avslöjar dess rop efter hjälp och vittnar om dess sanna smärta, ty dess ben är smala, likt benen hos den indisk-persiska blandrasiga tuppen.
Vid slutet av dess skenben uppenbarar sig en undangömd sporre, och vid platsen för kammen finns en brokig grön fjäderbuske. Där halsen tar vid har den formen av en karaff, och där den sjunker in mot magen [kan den] liknas vid kulören hos den jemenitiska wasima-plantan; eller vid siden som svepts runt en spegel, som om den vore nästan helt inlindad i ett svart tyg, bortsett från att det ter sig – till följd av dess häftiga lyster och starka sken – som om en frodig grön färg blandats med den.