Mycket händer när två människor möter varandra för första gången. Ibland brukar man tala om att det första intrycket är det viktigaste, och nog ligger det något i det. När man väl lyckats skapa en uppfattning hos någon om vad man är, är det svårt att ändra den uppfattningen. Någonstans i vår reptilhjärna har vi ett behov av att identifiera främlingen: är hen en vän eller fiende?
Ett hinder i vägen för integration mellan människor är detta första intryck.
Ett hinder i vägen för integration mellan människor är detta första intryck. En nyanländ till ett främmande land känna sig osäker och bära på traumatiska minnen. Det kan vara svårt att förstå det nya språket och den nya kulturen.
Även den inländske stöter på något främmande, något man är ovan vid på ”hemmaplan”. Sedan barnsben har man lärt sig att saker och ting skall vara på ett visst sätt, att man skall tycka eller tänka enligt vissa ramar.
Att låta bli att se människan, och därmed även möjligheterna, är ett svek inte bara mot sig själv och individen man möter, men också mot samhället i stort. Ett fungerande samhälle behöver mötet människor emellan. Såväl individen som samhället kan endast växa när de lägger rädslan åt sidan och tillåter sig själva utsättas för främmande tankar. I koranen läser vi: ” [profeten] skall … befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem.” (7:157) Bland de kedjor vi har, är våra rädslor och vår okunnighet. Dessa bojor kan endast brytas om vi tillåter oss själva att vara öppna, att mötas, att integreras.
