ArtiklarDagens Muslim 57Tidningsnummer

VAD ÄR TAWḤỊD?

I detta avsnitt kommer vi att behandla frågan som är relaterade till Guds enhet och vad den verkligen är.
Frågan är: Vad är tawḥịd?

När det gäller frågan; ’Vad är tawḥịd?’ besvarar vi frågan med att säga att tawḥịd är erkännandet av en universell sanning som uttrycker den faktiska situationen för alla ting för all tid och för all evighet, eftersom allt underkastar sig Guds Enhet genom självaste faktum att det existerar. Endast människor bland alla varelser har den säregna statusen att i ett visst avseende kunna acceptera eller förkasta denna sanning. Att acceptera det fritt är att uttala den första hälften av Shahadah och vittna om Guds unika verklighet.

Koranen tillskriver tawḥịd och det fria accepterandet av dess konsekvenser till alla rätt vägledda människor, som börjar med Adam och sträcker sig ner genom alla profeter och alla de som korrekt och uppriktigt följde dem. Observera att Koranen säger att Gud sänder varje budskap på språket som pratades av profetens folk (14:4) och att ”Varje nation/folk har en budbärare” (10:47). Det grundläggande innehållet i varje budskap var alltid tawḥịd:
”Och Vi sände aldrig en budbärare före dig, förrän Vi uppenbarade för honom och sade: ’Det finns ingen gud utom Jag, så tjäna Mig'” (21:25).
”Det finns ingen gud utom Jag” är den första sanningen i varje budskap, den första hälften av Shahadah.
”Tjäna mig” fastställer nödvändigheten av en andra Shahadah för att definiera de specifika formerna av ”tjänst” (’ibāda = ”dyrkan”) som är lämpliga för det kulturella och historiska sammanhanget för de människor som budskapet är riktat till. I det islamiska perspektivet står tawḥịd utanför historien och utanför överföringen. Det är en universell sanning som inte är beroende av uppenbarelse. Att förstå det är en inneboende egenskap hos Adams och hans barns medfödda sinnelag (fiṭra). Tawḥịd föregår profeten Muhammad och hans uppenbarade budskap, eftersom det inte hänför sig till historien. Den informerar all sann kunskap i alla tider och på alla platser. Var och en av de 124 000 profeterna kom med det som grunden för budskapet. De lärde dock inte ut det för att etablera ett auktoritativt trossystem som skulle kunna överföras till andra. Snarare lärde de ut det för att människor har en tendens att glömma det och behöver bli ”påminda” (dhikr).
Om den första halvan av Shahadah står utanför historien, är den andra halvan – ”Muhammad är Guds budbärare” – fast förankrad i den. Det hänvisar till de historiska särdragen i den islamiska traditionen, som började under det sjunde kristna århundradet med uppenbarelsen av Koranen.

Sammanfattning
Således skiljer de två halvorna av Shahadah implicit mellan en universell, ahistorisk sanning och en speciell, historisk och betingad sanning. Samtidigt skiljer de mellan intellektuell och överförd kunskap. Den första halvan artikulerar en kunskap som är medfödd i den ursprungliga mänskliga läggningen och tillgänglig för alla människor; och den andra halvan etablerar auktoriteten för ett specifikt, historiskt budskap som förkroppsligas i Koranen, profeten Muhammads budskap, med alla dess detaljerade läror.

Related Articles

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to top button