Erika Willander

”Sveriges religiösa landskap” är titeln på den senaste rapport som lanserades nyligen av myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Rapporten är en kvantitativ undersökning som har genomförts av forskaren Erika Willander, sociolog på Uppsala universitet. Hennes specialområde är stora datamaterial som handlar om religion på olika sätt. Rapportens övergripande mål är att teckna en aktuell och relevant karta över det religiösa landskapet i Sverige. Författaren skriver bland annat i sin rapport att denna rapport ”innehåller beskrivningar av hur många som tillhör olika religioner i Sverige idag, den fördjupar kunskapen om vad det innebär att tillhöra en religion och den berör frågor om social sammanhållning och synen på medborgarskap”.
Dagens Muslim träffade Erika i ett Café i centrala Uppsala för att prata om syftet av rapporten och vilka lärdomar som kan dras ifrån den.

DM: Ni har valt titeln ”Sveriges religiösa landskap” för den senaste rapporten. Vad menar ni med religiösa landskap?

Erika: Vissa tror att landskap betyder att vi (vem är vi?) försökt jämföra olika geografiska delar av Sverige. Men vi har snarare tänkt att ordet landskap används som en liknelse. Alla landskap kan ju beskrivas med kartor. Kartor beskriver landskapet men är alltid en förenkling. Rapporten är en sådan förenkling. Det kartan beskriver är det religiösa landskapets terräng, men även resurser, precis som en karta kan göra för ett geografiskt landskap. I det religiösa landskapet kan resurser exempelvis vara värderingar som religiösa grupper kanske bär på som främjar social sammanhållning. Det behövs en sådan karta eftersom det är ganska länge sedan man liksom försökte beskriva religion eller religiositet i Sverige utifrån någon form av helikopterperspektiv.

DM: Varför behöver vi ibland mäta religiositeten i ett land?

Erika: Det är viktigt att ha kännedom om proportionerna. Sverige är ett land som många tror är väldigt icke-religiöst. Men kartan visar att de allra flesta som bor i Sverige har en koppling till religiösa organisationer. Svenska kyrkan, som är den största organisationen, samlar 60% av Sveriges befolkning. Det behöver förmedlas en rätt bild av Sverige. I den här rapporten har vi mätt religiös tillhörighet på ett snävt men noggrant sätt. Det är naturligtvis inte hela bilden av religiositet, men det ger en översiktsbild.

DM: Det sägs mycket om religionsfrihet. Hur ser folk i Sverige på religionsfriheten?

Erika: I rapporten har jag inte själv undersökt just religionsfriheten, men jag refererar till bl.a. Marie Demker från Göteborgs universitet, som har gjort ett antal sådana studier där hon har frågat om inställning till religionsfriheten. Jag tycker att religionsfriheten i Sverige har två ben. Vanligtvis säger man att det handlar om religionsfrihet från religion till religion. Men jag tycker nästan att det relevanta är att tänka kring om att trosfriheten, att vad du tror på, är absolut; ingen får ifrågasätta vad du tror på. Men däremot finns det ju begränsningar när det kommer till hur religion får praktiseras.

DM:  Du skriver i rapporten om samhörighet. Hur ser religiösa personer på andra religioner i Sverige?

Erika: Där verkar vara så att de som tillhör minoriteter är mer öppna mot majoritetssamhället och mot andra minoriteter. Det kan betyda att de som tillhör majoritetsreligion i Sverige har mer en snäv kulturell definition om vilka som är vi och vilka som är andra. Jag skulle gärna se fler undersökningar om detta så att vi ännu tydligare kan uttala oss om det stämmer.

DM:  Hur mycket har invandringen under de senaste två decennierna påverkat religiositeten i Sverige?

Erika: Den religiösa mångfalden är ganska ny för många som bor i Sverige. Fram till 1990-talet tillhörde nio av tio Svenska kyrkan. Det är i princip alla. En förklaring är att fram till mitten av 1990-talet så skrevs barn till föräldrar varav minst en tillhörde Svenska kyrkan automatiskt in i Svenska kyrkan. Så det behövdes inget dop, ingen trosbekännelse, inga riter, utan de fördes in automatiskt i medlemsregistret. Det här ändrades i mitten av 1990-talet och dop blev medlemsgrundande. Historiskt så var även tillhörigheten till Svenska kyrkan i princip likställt med att vara svensk medborgare. År 1951 så blev det för första gången möjligt att träda ur Svenska kyrkan och att samtidigt träda in i ett annat kristet samfund.

Utöver det förändrades invandringen till Sverige vid 1990-talet. Från andra världskriget till 1990-talet karaktäriserades invandringen till Sverige framförallt av arbetskraftsinvandring. Sedan, under 1990-talet så blir det mer flyktinginvandring. Före 1990-talet var det vanligt med flyktinginvandring från Finland, Italien och andra europeiska länder. Efter 1990-talet var det mest flyktingvandring från Iran och Irak. Så det har skett mycket förändring från 1990 och fram till idag. Därför är kanske många som bor i Sverige lite nyvakna och vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till detta. Det religiösa landskapet har främst förändrats genom att det tillkommit nya grupper som inte fanns här i Sverige förut men som nu har etablerats i Sverige.

DM: Om man gör en liknande undersökning om exempelvis 20 år, vad förväntar du dig att resultatet ska vara?

Erika: I en sådan undersökning förväntar jag mig först och främst att det ska vara självklart för oss att ställa frågor som inkluderar en bredd av religiösa inriktningar. Jag förväntar mig också en mångfald där grupper är mer jämnstora, för den stora förändringen som skett är ju att Svenska kyrkan tappar medlemmar i Sverige. Det kommer mest troligt att fortsätta med tanke på att det band mellan medborgarskap och att vara med i Svenska kyrkan som tidigare fanns nu är brutet och man förvänta sig, att den gruppen blir mindre. Då blir ju de religiösa grupperna som finns i Sverige mer jämnstora.

Om jag får berätta en sista sak så tänker jag att det historiska perspektivet är viktigt. Om man går tillbaka 100 år i tiden, och de första data jag hittat är då från 1880-tal, så är det ungefär 10% av Sveriges befolkning som besöker gudstjänster regelbundet, trots att alla är med i Svenska kyrkan. När man då kommer i början av 1900-talet är siffran 5%, och det är samma siffra, 5%, som vi får idag. Det som betraktas som vanlig religiositet i Sverige eller icke-religiositet, där en del definierar det som att jag gör det här men jag är inte religiös; att vara med i Svenska kyrkan, att tro på något och att delta bara då och då i gudstjänst; det har varit vanligt i mer än över 100 år. Så det är någonting som har socialiserats över generationer i Sverige, snarare än att det är ett nytt påfund. Det syns ju i rapporten, och det tänker jag är någonting som man ofta missar i Sverige, eftersom man tänker på Sverige som ett icke-religiöst land. Då tänker man på det här beteendet som betydelselöst. Men det har ju pågått väldigt länge, så någon form av mening tror jag att det har.

DM: Kan vi påstå att vi i Sverige är lika religiösa som 70 år sedan?

Erika: Det är väl en bra fråga. Både jag och nej. Ena sidan ja, för vi gör samma saker, vi tror på samma saker. Å andra sidan nej, bland annat eftersom lagar och förordningar ändrats. Så för 70 år sedan hade personer gjort de här sakerna och sagt: ”Jag är kristen”, men nu så gör man samma saker och säger: ”Nej, jag är inte religiös”. Så både ja och nej.